Just nu är allt bara skit. Och jag är så besviken på folk som jag tidigare såg som mina vänner. Men nu hoppas jag att det här äntligen är över och att jag kan få ta hand om mig själv och sedan gå vidare. Det finns bra människor, och jag tror inte dom förstår hur mycket deras stöd betyder. Självklart är det underbart att man har sina vänner bakom sig och att man alltid kan falla tillbaka på dem. Och framförallt att man vet att det finns folk som tar emot en när man faller. Men när det kommer utomstående och säger snälla saker så betyder det också väldigt mycket.
Sen finns det vissa som inte vill förstå. Man får inte ha för mycket känslor. Man får inte gråta och man får inte skrika. För då kan det ju bli konflikt, och det är tydligen farligt.
Det värsta är att jag känner att jag måste hålla mig borta. Att jag inte är välkommen längre. Men det är väl så världen fungerar. Om man tar ställning och står upp för det man tror på så är man besvärlig och då är man inte en i gänget längre. Och hur mycket folk än säger att det inte är så, så känns det fortfarande så. Och jag vet att känslorna kommer blekna framöver. Och om någon månad eller så kanske man till och med kan ha trevligt i puben igen. Men inte nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar