Det är som att det kryper i mig. Jag är rastlös fast orkeslös. Och missnöjd. Jag vill bort. Vet inte var, men bort vill jag. Fast det där går ju verkligen upp och ner. I fredags när jag umgicks med mina vänner här, och dessutom blev uppringd av en helt ny bekantskap som också ville umgås, så kände jag att det inte var så tokigt att bo häruppe. Men när man sitter här och försöker planera sommaren och inser alla roliga saker man missar för att man bor för långt bort så växer den där klumpen i halsen. Jag vill inte missa roliga händelser med mina vänner. Men tydligen måste man det, enligt uppgift är det en del av det här konceptet att vara vuxen och göra karriär. Tydligen är det ett val man gjort. Men ibland känns det tufft alltså. Men det är bara att bita ihop och köra på som en klok kollega till mig brukar säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar