Ja, det här kommer bli ett bittert inlägg, så be prepared. I fredags kände jag mig ganska bra. Jag hade liksom lyssnat på alla på jobbet som pratat om hur duktig jag är och hur väl jag skulle förtjäna det här jobbet som jag skulle på intervju för. Efter intervjun kändes allt fortfarande ganska bra. Jag pratade med andra som varit på liknande intervjuer (och fått jobbet) och våra erfarenheter var rätt lika. Jag var förstås hela tiden medveten om att det var stort att bara få komma på intervju och allt det där. Men ett hopp hade ändå tänts. Jag hade en tro på mig själv, allt kändes ändå ganska så bra.
Sen kom måndagen. Att samtalet dröjde var inte ett bra tecken eftersom jag ju hört att de ringer de som fått jobbet först. Sen till slut vid 16-tiden kom samtalet. Jag hoppades in i det sista, men när vi la på så var det ju fullbordat faktum. Drömmen hade liksom gått i krasch och luften gick ur mig. Jag grät i typ en timme (har fortfarande svårt att hålla tårarna tillbaka när jag tänker på det hela). Sen försökte jag prata med mamma. Det gick sådär. Extra svårt att dölja den extrema besvikelsen för mamma liksom. Sen flöt kvällen liksom på. Vännerna hörde av sig och beklagade det som hänt med uppmuntrande tillrop. Och det värmer naturligtvis.
Men luften gick liksom ur mig. Och att jag inte är helt kry gör ju inte saken bättre. Bävar dessutom att behöva berätta för alla på jobbet imorgon. För dom är ju nyfikna och undrar hur det gått. Jag är inte ett dugg sugen på att gå och jobba, men det är väl lika bra. Att ligga hemma blir man ju inte gladare av. Så det är väl lika bra att begrava sig i arbete de återstående sju arbetsdagarna. Men jag har liksom tappat sugen lite. Och visst förstår jag att den värsta besvikelsen kommer att gå över. Men tron på mig själv har fått sig en ordentlig törn. Och det är inte helt lätt att återskapa den. Vet inte hur jag ska gå vidare nu faktiskt. Jag behöver en ny plan för mitt liv och min framtid. Jag vet bara inte hur jag ska orka ta tag i det.
Luften har gått ur mig som sagt. Men det är väl bara att bita ihop och köra vidare. Och förhoppningsvis hitta tillbaka till den där tron på mig själv. Även om den känns mycket långt borta just nu.
Sen kom måndagen. Att samtalet dröjde var inte ett bra tecken eftersom jag ju hört att de ringer de som fått jobbet först. Sen till slut vid 16-tiden kom samtalet. Jag hoppades in i det sista, men när vi la på så var det ju fullbordat faktum. Drömmen hade liksom gått i krasch och luften gick ur mig. Jag grät i typ en timme (har fortfarande svårt att hålla tårarna tillbaka när jag tänker på det hela). Sen försökte jag prata med mamma. Det gick sådär. Extra svårt att dölja den extrema besvikelsen för mamma liksom. Sen flöt kvällen liksom på. Vännerna hörde av sig och beklagade det som hänt med uppmuntrande tillrop. Och det värmer naturligtvis.
Men luften gick liksom ur mig. Och att jag inte är helt kry gör ju inte saken bättre. Bävar dessutom att behöva berätta för alla på jobbet imorgon. För dom är ju nyfikna och undrar hur det gått. Jag är inte ett dugg sugen på att gå och jobba, men det är väl lika bra. Att ligga hemma blir man ju inte gladare av. Så det är väl lika bra att begrava sig i arbete de återstående sju arbetsdagarna. Men jag har liksom tappat sugen lite. Och visst förstår jag att den värsta besvikelsen kommer att gå över. Men tron på mig själv har fått sig en ordentlig törn. Och det är inte helt lätt att återskapa den. Vet inte hur jag ska gå vidare nu faktiskt. Jag behöver en ny plan för mitt liv och min framtid. Jag vet bara inte hur jag ska orka ta tag i det.
Luften har gått ur mig som sagt. Men det är väl bara att bita ihop och köra vidare. Och förhoppningsvis hitta tillbaka till den där tron på mig själv. Även om den känns mycket långt borta just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar