Samtidigt som jag gör min första genomlyssning av Winnerbäcks nya så läser jag recensionen av den i Aftonbladet. Som vanligt för Winnerbäck halvljummen kritik. Jag har mycket svårt att ta Aftonbladet på allvar här, för varje gång Winnerbäck släpper nytt skriver dom samma sak oavsett hur skivan låter. Där kan man snacka om att ha bestämt sig innan. Tycker att det är ett ganska genomgående drag hos Aftonbladet, vissa artister hyllas alltid och andra sågas alltid, nästan oavsett hur musiken låter. Expressen gillar Daugava bättre. Och tur är väl det, ifall man bryr sig om vad experttyckarna har att säga.
Min åsikt? Jag älskar den. Det är vackert. Efter bara en lyssning är svårt att säga mer än så. Men vackert är det. Det är höst och det är Winnerbäck. Det är den där speciella stämningen som bara han kan uppbringa. Men jag tror inte att denna skivan skulle passat lika bra om den släppts på våren. För det är en lite mörk och murrig stämning. Det här är en sån där skiva som man slår på och lägger sig på golvet och lyssnar på när det skymmer ute. Kanske gråter man också, kanske inte. Det här är en skiva som känns i magen. Det är en "hemma-skiva", har svårt att se denna skiva spelas någon annan stans än hemma. Möjligtvis på en efterfest sent en natt. Men någon partyskiva är det ju inte. Heller inte någon rivig sommarturné-skiva. Men tur är väl det, för sommaren är över.
Det är vackert och jag älskar det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar